Du kommer inte kunna lägga ifrån dig dessa turordningsbaserade strategispel

Turordningsbaserade strategispel har en speciell sorts magi: den sorten som övertygar dig om att det är okej att starta 'bara en omgång till' vid 23.00, och plötsligt är klockan 03.00. Oavsett om du omsorgsfullt planerar imperieutvidgning, micromanagear enheter ner till deras sista livspoäng, eller får speltorka för att AI:n gjorde något du aldrig såg komma, kryper dessa spel under huden på dig.

De kräver planering och ibland villighet att kasta all den planeringen genom fönstret. Här är de bästa turbaserade strategispelen som kommer att stjäla din sömn utan ursäkt.

In i sprickan

Into the Breach är i princip schack, förutom att brädet är i brand och jättestora buggar hela tiden bryter mot reglerna. Jag gick in i det och trodde att det skulle vara ett lättsamt indie-spel, men utmaningen ligger i målet. Du vet vad de jättestora buggarna kommer att göra innan de gör det, och pusslet är inte bara att döda dem, utan att lista ut hur man kan stoppa så mycket collateral damage som möjligt.

Du kommer att spendera tid på att försöka lista ut hur du kan rädda byggnader från att kollapsa, inte bara döda fienden. När du hittar en lösning kommer du att känna dig som en taktisk geni. Det är just i denna unika vändning som den verkliga lockelsen ligger.

Wargroove

Det här spelet är en mästerklass i nostalgi som görs på rätt sätt. Det ser ut och känns precis som Advance Wars som jag spelade i min barndom, men med en modern, fantasifull twist. Wargroove är bedrägligt glatt. Det har ljusa sprites och medryckande musik. Men snart inser du att det har gått tre timmar och du svettas över om du ska flytta dina spjutmän ett steg åt vänster eller höger.

Det som drar mig mest är Kommendörerna; att se din utvalda hjälte rusa in i strid kan förvandla en förlorande kamp till en comeback-seger. Det är ett spel som verkligen respekterar genrens arv, men på ett fräscht sätt.

Wasteland 3

Detta post-apokalyptiska RPG är en unik blandning av mörk humor och taktisk strid. Du får ansvaret för en grupp ökenrangers som försöker överleva i ett fruset, snötäckt Colorado. Spelets turordningsbaserade stridssystem är stjärnan i showen, fullt av tillfredsställande strategiska val och blodiga avrättningar.

De beslut du fattar har varaktiga konsekvenser på spelet. Till exempel kan du behöva välja mellan att ta en omväg för att rädda en stad eller ta en direkt väg till ditt uppdragsmål. Spelet håller absolut inte tillbaka med sin svårighetsgrad, men tonen är definitivt lättsam.

Jagged Alliance 3

Jagged Alliance 3 är bevis på att taktisk hantering av legosoldater är mycket roligare än vad man skulle kunna tro. Du anställer en grupp udda typer (hälften av dem känns som att de skulle vara bortvalda statister från en actionfilm på 80-talet) och kastar dem in i omöjliga skottväxlingar.

Mina favoritstunder var inte perfekt genomförda planer, utan när allt gick fel. Jag kommer aldrig glömma gången då min prickskytt missade ett skott med 90 procents chans, och jag tvingades använda min medic som frontsoldat för att rädda situationen. Men det är just det som är det fantastiska med det här spelet. De spända, röriga skottväxlingarna får dig att känna dig som en påhittig improvisatör snarare än en stel taktiker.

Divinity: Original Sin 2

Divinity: Original Sin 2 är mindre ett spel och mer en fysiksandbox. Den turordningsbaserade striden är oändligt kreativ, och låter dig kedja ihop trollformler och miljöeffekter på absurda sätt.

Jag minns första gången jag spelade med en vän. Vi spenderade 20 minuter på att diskutera hur vi skulle korsa en flod av gift utan att dö. Vår lösning? Att teleportera en fiende på en landmina vi lagt ut, vilket orsakade en kedjereaktion som inte bara dödade honom utan också skapade en väg över floden. Det finns så många olika strategier att försöka bemästra, vilket gör det lätt att bara spela 'en tur till.'

Fire Emblem: Three Houses

Om Three Houses lärde mig något, är det att turordningsbaserad strid är ännu mer stressande när dina elevers liv står på spel. Varje beslut känns personligt. Du flyttar inte bara pjäser. Du riskerar vänner du just drack te med.

Att förlora en karaktär i strid gör ont eftersom du har spenderat timmar på att lära känna dem. Mellan de förgrenande handlingarna, relationsdramat och smärtsamma strider, är det ett sällsynt spel där du planerar både strider och lektionsscheman med samma besatthet.

Sid Meier's Civilization 6

Ingen lista som den här är komplett utan Civilization 6, kungen av 'bara ett till drag.' Du börjar spela med tanken att spela i en timme, och plötsligt är det soluppgång och du är indragen i ett världskrig mot Gandhi.

Halva nöjet är att se din mästerplan falla samman eftersom AI:n ställde till med något strunt med stadsstater. Mitt mest minnesvärda spel slutade när jag siktade på en kulturell seger men av misstag hamnade på en vetenskaplig seger istället. Det är ett spel som perfekt kombinerar storslagen strategi med den enkla frestelsen att ta bara ett steg till.

XCOM 2

Jag tror inte att något spel någonsin har fått mig att känna så mycket förtvivlan och triumf på samma tur. XCOM 2 använder ordet 'miss' som ett vapen. Du kommer att förbanna RNG-gudarna när din prickskytt missar ett skott med 95 procents träffchans, och du kommer att jubla när din nybörjare lyckas med ett desperat pistoldödande.

Magin ligger i den ständiga risken och det känslomässiga berg-och-dalbanan som kommer med att bygga ett lag. Du kommer att spendera timmar på att anpassa din trupp och se dem växa. Sedan gör du ett dåligt drag på slagfältet och förlorar hälften av dem. Det är den känslomässiga tyngden som gör att XCOM står över konkurrenterna.

Total War: Warhammer 3

Total War-serien har alltid varit ett bra sätt att tappa en helg, men Warhammer 3 tar det till en annan nivå. Kampanjkartan är ren turordningsbaserad njutning, men det verkliga spektaklet finns i striderna. Det är det bästa av två världar.

Mitt favoritspel var som Kislev, där jag tillbringade halva spelet med att slå tillbaka kaosarméer och den andra halvan med att bråka med björnar. Det är en vidsträckt sandlåda som låter dig spela som en listig taktiker eller spela utan någon strategi alls, och båda tillvägagångssätten fungerar på något sätt.

Sid Meier's Alpha Centauri

Lanserad redan 1999 är Alpha Centauri fortfarande den obestridda mästaren av ’stå-upp-hela-natten’-strategi. Den tar Civilization-formeln och för den in i framtiden, där ideologi är farligare än kärnvapen.

Du skulle kunna spendera hela spelet med att koncentrera dig på att forska fram teknologier och rusa förbi alla andra, bara för att bli indragen i ett globalt krig som du aldrig var förberedd på. Det som verkligen får mig att minnas spelet är dess skrivande, dock. Varje fraktion har en komplex filosofi, och citaten och monologerna före varje teknologisk upptäckt är legendariska.